Samuli Könönen från Kottby i Helsingfors blev växtfrälst för ett och ett halvt år sedan. Han var såld på en gång.
”Jag gick in i närbutiken och köpte en frukt av varje sort de hade. Jag satte fröna i jorden och började vänta på vad som skulle växa fram.”
Könönen hade redan tidigare ett par ”obligatoriska” växter hemma. Den största inspirationskällan till det nya intresset var en kompis som hade massor av plantor hemma.
”När jag besökte honom insåg jag vilken trevlig stämning växterna ger. Jag började lägga märke till hur växterna utvecklas. Det var fascinerande.”
När Könönen såg hur man tar sticklingar av en basilika var allt motstånd nedbrutet.
”Då tänkte jag att det här skulle kunna vara min grej.”
Framgångens glädje
Idag prunkar Könönens hem av växter. På 36 kvadratmeter sitter plantor i nästan fyrtio krukor. Däribland finns avokadon som han hittade i mataffären och mangon och passionsfrukten som klättrar på sina ställningar. Även citrusträden växer väl, och kiwi, dadel och ett par ekplantor tittar också fram i krukorna.
”Allt har gått bra. Avokadon blev över en meter hög redan första året.”
Att lyckas ger en enorm glädje.
”Det är en fin stund när en planta börjar få ett nytt blad. Man märker att man gjort någonting rätt när plantan frodas.”
Av de mer traditionella krukväxterna ingår i Könönens odling monstera, clivia, strandkastanj, julkaktus, narrfikus och olika liljor.
”Ampelliljan fick jag av samma kompis vars plantor fick mitt växtintresse att frodas. Jag har nu satt sticklingar av liljan på fyra olika ställen.”
Drakblodsträdet fick han när kontoret flyttade.
”Plantornas berättelser är en del av min egen historia. Jag minns var eller av vem jag fått de enskilda plantorna.”
Av de första växter som Könönen skaffade till sitt hem är bara strandkastanjen kvar. Lyckligtvis hann han ta sticklingar av narrfikusen och murgrönan.
”Det känns bra att mina första plantor lever kvar i form av sticklingar. I växtentusiastgrupper ser man ibland bilder på växter som är över fyrtio år gamla. Det är ett fint mål. Jag hoppas att också några av mina plantor är vid liv om ett par decennier.”
En grön paus
Könönen är på slutrakan med sina studier till diplomingenjör i cybersäkerhet vid Åbo universitet. Samtidigt distansjobbar han som datasäkerhetsanalytiker. Att sköta växter ger hjärnan en uppiggande paus från arbetet och avhandlingsskrivandet.
”När jag tar en paus så går jag och sprayar blommor. Eller nyper bort torra blad och tittar om det är nya skott på väg.”
Onsdagar och lördagar är vattningsdagar. Det gäller att behandla växterna individuellt. De med stora blad får emellanåt en dusch.
”Jag har en tumregel när det gäller växter: Titta, vattna inte!”
I början av sitt intresse gick Könönen med i grupper för växtentusiaster på Facebook.
”Jag har lärt mig mycket av dem. Men jag tycker om att prova och lära genom mina egna växter. Det här är ett intresse som ger god utdelning på den tid som man investerar i det.”
Låt naturen sköta sitt
Det kanske mest överraskande som Könönen lärt sig av växterna är tålamod: man ska låta saker rulla på av bara farten. Växterna och naturen vet vad de gör – människan behöver inte blanda sig i så mycket.
”Plantorna växer i sin egen takt när de mår bra. De låter sig inte påskyndas oavsett vad man gör.”
På minussidan räknar Könönen skadedjuren. Bladlöss, växthusspinnkvalster och tripsar är de vanligaste.
”Tripsar verkar vara en ganska allmän plåga. Många slänger plantan genast om den blir angripen av tripsar. Jag har haft lite av dem också, men jag har lyckats bli av med dem.”
Den värsta skadedjursattacken hittills inträffade förra sommaren på Könönens chiliodling på balkongen. Chiliplantorna invaderades av kvalster.
”Ingenting verkade hjälpa. Gift var uteslutet eftersom frukterna var avsedda för att ätas. Det kom fler och fler kvalster hela tiden. Sedan plötsligt fanns det också små ägg på bladen. Det var guldögonsländans ägg, räddaren. På en vecka åt larverna upp alla kvalster. Chiliskörden blev fin.”
Senare har Könönen använt biologiska medel om oönskade kryp har behövt bekämpas.
”Jag har beställt rovkvalster och nematoder. De sköter jobbet, och jag behöver inte blanda mig i.”
Nu börjar antalet växter i hemmet så småningom nå sitt tak, tycker Könönen. Om en växt dör, skaffar han en ny, men inte fler. Man måste också ha rum att leva i hemmet.
”Men hade man mer livsrum i lägenheten skulle också växterna få mer utrymme. Jag har också blivit lite intresserad av en egen gård.”
Text: Sirkku Saariaho
Foto: Kirsi-Marja Savola
