Som att kasta sig i den djupa ändan av poolen. Så kändes det när Karoliina Mäkelä från Hagalund i Esbo gjorde sin första tystnadsretreat år 2016. Hon hade längtat efter en tidsficka, ett uppstannande i livet. När en vän då frågade om hon ville följa med till retreaten tvekade hon inte.
”Min vana trogen blev jag väldigt entusiastisk. Jag ville ta redan på vad en retreat var för något. Det lät som att det passade min livssituation.”
Ett år tidigare hade Karoliina gjort stora förändringar i livet. Hon hade bland annat givit upp all volontär- och föreningsverksamhet. ”Jag försökte så hemskt mycket dra mitt strå till stacken och vara till nytta för gemenskapen. Sedan blev jag sjuk och insåg att jag först måste hjälpa mig själv innan jag kan hjälpa någon annan.”
Den första retreaten lämnade en bra känsla som låg kvar och grodde. ”Jag funderade på hur jag skulle kunna förverkliga det i mitt liv. Hur jag skulle kunna få tystnaden närmare min vardag.” Karoliina hittade några bra böcker om hur man stannar upp. Också inspirationstalen på retreaterna visade henne vägen i rätt riktning. Efter varje retreat var det lättare att hitta tystnaden.
Karoliina blev så slukad av tystnad att hon för 2,5 år sedan blev utbildad instruktör i tyst retreat.
”Jag har tidigare jobbat länge som utbildare. Därför känns det naturligt för mig att instruera och förklara. Jag instruerar till exempel en grupp där man målar i tystnad och olika workshopar.”
Tystnad i vardagen
Tysta retreater är som fester i tystnad, något utöver det vanliga. Karoliina åker på retreat 1–3 gånger om året. Att stanna upp och vara stilla eller ”utöva tystnad”, som det också heter för de invigda, är en del av vardagen, någonting man gör utan att göra väsen av det. Karoliina säger att hon hellre söker små pauser för kort meditation än utför meditation som en festlig tillställning.
”Jag följer min energinivå över dagen: var befinner jag mig, är nivån för hög eller för låg. På kvällarna gör jag nedvarvande övningar innan jag går och lägger mig. De är fysiska övningar som jag har lärt mig i psykofysisk fysioterapi.”
Andra sätt att stanna upp i vardagen för Karoliina är att vandra och meditera i naturen, skriva och måla. ”Jag har skrivit dikter ända sedan tonåren. Det är någonting som följer med mig hela tiden.” Måleriet kom med i bilden under den första coronavåren. Karoliina skrattar till när hon berättar att hennes lärare i skolan var övertygad om att hon inte kunde teckna.
”Jag är kanske inte den allra bästa på att behärska linjer, men det är inte det väsentliga när man målar. Jag älskar färger, har kul med dem och målar bara för mig själv.”
När hon målar eller skriver kommer hon in i ett flowtillstånd. ”Jag behöver inte tänka eller planera för att komma in i ett flow. För mig sker det automatiskt. Jag vill egentligen inte planera mitt skrivande eller målande.”
Skogen och friluftslivet är jordande upplevelser för Karoliina: där är det lättare att andas. Och det är detsamma om hon går på en två timmars utflykt med gudsonen eller vandrar med ramsäck på ryggen. ”I skogen får man alltid nya idéer.” Ibland reser Karoliina också utomlands i friluftslivets tecken.
”Jag tycker om att resa ensam, och min make förstår mitt behov att vara för mig själv. Det var ett slags meditation för mig när jag i våras åkte till Spanien för att fotvandra.”
Gåvan att älska sig själv
Karoliina påminner att det nästan överallt finns platser där man kan utöva tystnad om man bara ser efter. Man kan skapa sig ett eget utrymme i metron på väg till jobbet eller på ett kafé. Hittar hon inte en plats som är helt tyst väljer hon en som passar på annat sätt.
”För mig är kärnan i att stanna upp i vardagen att vänja mig av med att hela tiden göra någonting.”
Att se tillbaka på det som varit ingår inte i Karoliinas sätt att leva, men hon konstaterar att hon skulle kunna vara en mycket annorlunda människa nu om hon inte hade lärt sig att stanna upp och lugna ner sig. En människa som inte har något att ge och som inte älskar sig själv.
”Självkärleken har lärt mig att godkänna mitt jag, mina tankar och mina känslor. Den gör det också lättare att godkänna allt som händer i livet.”
Text: Sirkku Saariaho
Foto: Mari Lahti
