När journalisten och faktaboksförfattaren Axa Sorjanen var ute i skidspåren någon gång på förra årtusendet var det klassisk skidåkning som gällde. När han hittade sporten igen tidigt på 2000-talet åkte folk fristil, det vill säga skejt. ”Fristil var rena pinan i början!” Sorjanen åker över 2000 kilometer om året. Även en dålig snövinter blir det över 1000 kilometer.
”Jag hade aldrig några trauman av skidåkning. Jag tyckte det var jättekul när vi åkte i skolan. Mina far- och morföräldrar bodde i Lahtis, och där var vi ute och åkte alla vintrar.”
Men livet och jobbet på radion i Helsingfors i början på 1980-talet kom emellan efter skolåren. Längdåkning var inte heller i övrigt någon vanlig fritidssysselsättning för unga stadsbor på den tiden. Intresset pyrde ändå under ytan och kittlade sinnet.
På riktigt kickade det in år 2005 när Radio Helsinki och Helsingin Sanomat, där Sorjanen då jobbade, började med en lång uppföljningsartikel. Den handlade om sex personer som startade från noll och lärde sig åka skidor under ledning av Harri Kirvesniemi. Deras slutprov var att åka Finlandialoppet på 62 kilometer.
”När jag jobbade med artikeln drog jag mig till minnes hur jag själv åkte Finlandialoppet efter bara nio skidturer. Man hade kunnat göra det klokare.” Sorjanen lärde känna Kirvesniemi och halkade in i de inre skidåkningskretsarna. Det blev lite av en skidskola för honom också när han och Kirvesniemi författade en lärobok om skidåkning år 2007.
”Jag utvecklades som skidåkare när jag åkte tillsammans med Harri. Det var inte så att han tränade mig, utan snarare gav tips: prova att göra så här. Att lära sig skidteknik handlar om små plötsliga insikter. När insikten faller på plats känns det som att nu glider det bra. Det var vid ett sådant tillfälle som jag föll för skidåkningen riktigt ordentligt.”
Sorjanen blev till den grad uppslukad att han gick alla tränarkurser som Finlands Skidförbund hade att erbjuda. ”I teorin är jag behörig som huvudcoach för det finska landslaget”, skrattar han. Sorjanen har delat med sig av sina kunskaper som tränare i bland annat föreningen Espoon hiihtoseura.
”Förr coachade jag mer. Nu är det mer småskaligt, och jag har bara juniorer.”
Sorjanen har lärt ut skidåkning också till invandrarbarn och -ungdomar. I vinter kombinerar han skidundervisningen med välgörenhet för Ukraina: skidlektionerna betalas genom donationer till Unicef eller Röda Korset.
Att umgås med snön
Ute i skidspåret är man ett med naturen – mer än i någon annan idrott, tycker Sorjanen. Naturen berättar för en vad man ska göra, om man bara kan lyssna till och läsa av den.
”Det är det ständigt föränderliga underlaget som bestämmer när man åker. Hur känns spåret under skidan? Hur rör sig skidan? Hur glider den eller fäster mot snön? Hur slår staven i hårdfrusen snö eller i torr nysnö? Skidåkning är att umgås med snön.”
Sorjanen tycker det är fascinerande hur skidåkningen aktiverar hela kroppen. Där slipper man alla stötar och slag som är vanliga i till exempel löpgrenar.
”Skidåkning och gång är idrotter som man kan utöva längst i livet. Skidåkning är inte bara för de som är i sitt livs form, utan den passar nästan alla.”
Och glöm inte jämlikheten! Proffs och amatörer delar samma spår. ”Mysig parkåkning eller tufft tävlingslopp – det är samma sport alltihop.”
Bedårad av Lappland
Sorjanen ordnar sina jobb så att han kan ta sig till Lappland för att åka skidor två eller tre gånger om året. Första turen blir ofta i november. Hans favoritställe är Saariselkä, men Pallas-Yllästunturi och Olos går också fint. Naturen i Lappland vid olika skeden av vinter och vår är en upplevelse han inte vill undvara.
”Det djupaste midvintermörkret är fantastiskt fint. Det blir inte riktigt mörkt fast solen inte går upp. Det är mjuka grå toner 6–7 timmar om dagen. På förvintern kan man åka skidor under stjärnor och norrsken. I månskenet kan man åka utan pannlampa, fast pannlampsåkning också har sin charm.”
I april finns ingenstans så mycket sol som på fjällen i Lappland. Dessutom är naturen helt oförutsägbar: vädret och föret kan förändras under en och samma skidtur. Det gör skidåkningen i Lappland till en ännu större upplevelse, suckar Sorjanen förtjust.
Meditation på skidor
Sorjanen har ofta sällskap i spåren, men en skidtur på egen hand ger lugn och sinnesro på annat sätt.
”Jag kör inte med meditation, yoga, mindfulness eller sånt, men jag söker och hittar någonting liknande när jag åker ensam.”
Sorjanen brukar ha hörlurar på sig och lyssna på musik nästan hela tiden, men aldrig ute i skidspåret. ”Det skulle kännas nästan som hädelse. Om man ska vara starkt närvarande i tid och rum kan man inte stänga av ett sinne. En gång lyssnade jag på en OS-sändning. Men aldrig musik!”
Text: Sirkku Saariaho
Bilder: Kirsi-Marja Savola
