”Jag var två år gammal när vi flyttade från Vasa centrum till Vasklot hamn. Som barn kunde jag sitta på strandstenarna flera timmar i sträck och titta på fartyg. I min barndom fick man röra sig fritt på hamnområdet. Jag och mina kamrater lekte där och följde med när skeppen lastades och lossades.
Modellbygge började intressera mig när jag i ett skåp hittade ett modellfartyg som min far hade byggt. Jag var 7 eller 8 år gammal. Pappa byggde de två första fartygen åt mig, sen började jag bygga själv. 
När jag väl kommit i gång blev det skepp på löpande band. Jag sparade mina veckopengar och tog dem till den legendariska affären Pallo-Palo vid torget i Vasa. Det var modellbyggarens himmelrike.
Jag är överstyrman på Baltic Princess som går mellan Åbo och Stockholm. Vanligtvis är jag en vecka på sjön och en vecka hemma. När jag är hemma springer jag ofta ärenden på förmiddagarna och hänger mig åt modellbygge på kvällarna.
När jag fått ett fartyg färdigt måste jag snart börja med ett nytt. Annars får jag en känsla av att jag inte riktigt vet vad jag ska göra.
Jag bygger modellfartygen hemma i mitt arbetsrum. Ibland tar jag med min hobby till jobbet, och målar fartygen vid skrivbordet i min hytt efter arbetsskiftet. Modellbygget ger mitt liv innehåll på vintern när allt annars är ganska stillastående. Under de andra årstiderna finns det mycket annat att göra.
När jag börjar bygga ett nytt fartyg letar jag först upp ritningarna på nätet. Jag beställer också nästan alla tillbehör där. För några år sen hittade jag en tysk kille som gör dekaler, fartygens namnskyltar, åt mig.
Frst skalar jag ner fartygsritningar na till en mindre storlek. Sen skär jag ut delarna av balsaträ och plast. Skrovet bygger jag först. När det har fått sin form börjar jag med däcket. Fartyget byggs våning för våning. Det trevligaste arbetsskedet är att måla, eftersom man då vet att det snart är klart.
En modellbyggare måste ha tålamod. Man måste orka sitta och knåpa. White Rose, till exempel, höll jag intensivt på med i ett par veckor.
Jag har inte tålamod nog att bygga över en meter höga modellfartyg eftersom de har så många små detaljer.
Jag lyfter på hatten för sådana som orkar pillra med ett fartyg i flera år.
Hobbyn kräver stadiga händer. I synnerhet målandet är ett petnoga göra. Jag märker att jag ofta håller andan när jag försöker vara försiktig med penseln.
Nuförtiden känns modellbygget svårare än när jag var ung. Förr kunde jag bygga fartygen i ganska svagt ljus. Nu behöver jag läsglasögon, en bra arbetslampa och förstoringsglas.
Jag har aldrig fört bok över hur många fartyg jag byggt. Men jag har byggt mer än hundra flyg plan också, och fartygen är nog många fler. Platsbristen kommer ganska snabbt emot. En del av mina arbeten finns därför på Vasa sjöfartsmuseum och på Vasa bil- och motormuseum. Härnäst skulle jag kanske vilja bygga Silja Europa där jag jobbade i 17 år. Och jag kommer säkert också att bygga min nuvarande arbetsplats, Baltic Princess.
Min hobby har gett mig många bekanta utomlands. På Facebook är jag med i många grupper med likasinnade personer. Vi utbyter idéer och tips, och lägger ut bilder på fartyg som vi byggt. I diskussionerna märker man ganska snabbt vem som jobbat på däck och vem som jobbat under däck på ett fartyg. De som jobbat i maskinrummet har vanligtvis inget minne av färgen på
fartygsdäcken.”
Text: Anne Kytölä
Bild: Mikko Lehtimäki
