Lena Salmi har inte tänkt på hur länge hon ska fortsätta skejta: ”När läkaren säger att jag ska sluta med skejting och börja med stavgång i stället är mitt liv förbi. Härnäst vill jag lära mig jonglera på skateboard.”
”Jag började skejta när jag var 58. Jag var rädd för att någon skulle stjäla min cykel från parkeringen vid simhallen. Då kom jag på att en longboard skulle rymmas i omklädningsskåpet. En longboard är en längre bräda som används för att åka på vägar eller i utförsbackar.
Våren 2011 skrev jag ett inlägg på ett skejtarforum på nätet där jag frågade om någon skulle kunna lära mig skejta. Jag skrev också min ålder för att ingen skulle tro att det är en ung tjej som försöker ragga killar.
Jag har alltid varit sådan att om jag blir intresserad av något så vill jag pröva det. Jag tänker aldrig att det skulle vara opassande eller att jag inte kunde klara det.
Efter en halvtimme svarade en kille att han skulle kunna lära mig. Jag köpte en skejtbräda enligt hans råd och döpte den till Ville Peltonen, eftersom det var året då HIFK vann FM i ishockey. Mina första moves lärde jag mig framför Presidentslottet.
Skejting är en viljesport. Med viljan kommer modet. Allt utgår ifrån mittkroppen, det hela är ett samspel mellan kroppen och brädan. Jag är inte rädd för att ramla – kanske för att jag och mina systrar redan som barn lekte backhoppning på klippor och hoppade simhopp från tio meter på simstadion.
Idrotten har alltid varit en del av mitt liv. Jag har ett förflutet som tävlingssimmare. Jag är också medieforskare och var den första kvinnliga sportjournalisten i Urheilulehti. Nu skriver jag på en avhandling om samisk idrott vid Helsingfors universitet.
Utöver skejting håller jag på med simhopp och cirkusakrobatik. I alla mina sporter är det adrenalinet som jag är ute efter. På något sätt måste jag få den där känslan som kittlar i magen.
Jag var lite nervös när jag första gången gick till skejtparken ensam. Jag såg hur unga killar trixade med sina BMX-cyklar och tänkte att ”geez nu kör jag”, även om de skulle skratta åt mig. Men de peppade mig i stället: kom igen, kör på!
Ungdomar är toppen. De visar hur man ska göra, de ger dig beröm och en fistbump. Om alla ungdomar är likadana ligger det väldigt bra till! Jag har inga egna barn, men jag har barn som skejtarkompisar, till exempel Aarni, som är 11 år, messar jag med på WhatsApp om när vi ska dra ut och skejta.
Det bästa med skejting är att den för samman olika människor. I skejtparken ler man och pratar med varandra, och ingen dissar. Förr brukade jag dra mig undan, men den här sporten har gjort mig mer social och gett mig självförtroende och mod.
När jag åker utomlands har jag alltid brädan med. Då hittar jag alltid sällskap. Förut brukade jag se efter i förväg vilka konsthallar och operor resmålet har, nu kollar jag upp skejtparker. Jag har skejtat i 11 länder. På resor ute i världen har jag märkt att skejtscenen i Finland är väldigt jämställd. Men på alla ställen behandlas kvinnor som skejtar inte väl. När jag var i Uganda gav jag brädor också till tjejer. Nu drömmer jag om att vara med och bygga en skejtpark där.
För en tid sedan blev jag medlem i ett gäng med bara grabbar.
Vår skejtplats heter Man Cave, men jag har hört att när jag är med brukar de kalla den för Woman Cave. Det känns jättebra och rörande.
Mediehus runtom i världen, till exempel BBC, har gjort nyheter om mig. Det är lite roligt att jag har blivit så känd. När jag träffade Arman Alizad sa jag till honom att jag vet vem du är men du känner inte mig. Då svarade Arman att ”visst känner jag dig, Lena!”
Jag får många meddelanden på Instagram. Folk tackar och berättar att de har drömt om samma hobbyer men har tänkt att de är för gamla. Många verkar redan vid trettio års ålder börja tänka att ”kanske i nästa liv”. Jag brukar alltid säga till sådana människor att du måste vara nummer ett i ditt eget liv, nu.
En gång tog en 50-årig dam mig vid axeln och frågade om jag skulle kunna lära henne. Jag säger alltid ja om någon ber mig att visa. Jag kan inte förbättra världen, men om jag kan göra något gott i mina nära kretsar så sprider det sig nog.
En enda gång har jag fått en negativ kommentar om min skejting. “Att du orkar, vuxen kvinna” sa en man i neonfärgade cyklistkläder. Jag svarade att visst är jag kvinna, men är inte säker på om jag är vuxen.
När man har 60 år på nacken spelar det ingen roll om man får respekt eller inte. Man kan inte äta respekt. Jag struntar blankt i vad någon tänker om mig.
Jag skulle önska att folk var öppnare och glömde sina fördomar och stereotyper. Vi blir gamla vid olika åldrar. Folk kan inte behandlas som en homogen massa.
Alla dessa år har jag återigen velat träffa honom som lärde mig skejta för att tacka honom. I somras kom en kille fram till mig och frågade om jag kom ihåg honom. Det var han – Perttu! Jag blev så lycklig att jag ville gråta. Vi började följa varandra på Instagram för att vi skulle kunna gå ut och skejta tillsammans. Jag gav honom en bräda som bär mitt namn. Den tillhör honom – han gav mig den här gåvan i mitt liv.”
Text: Ella Pesonen
Bilder: Heli Blåfield
