Vi intervjuade gänget unga backhoppare för vår kundtidning Nette.
Ivar: ”Jag tycker om backhoppning för att där får man flyga. Det är kul och spännande.”
Johannes: ”Jag tycker om att hoppa långt. Mitt längsta hopp är kanske fyra meter.”
Ivar: ”Jag har hoppat sex meter i en tävling. Jag skulle vilja hoppa i en flygbacke någon gång.”
Johannes: ”Jag med. Det skulle vara ganska modigt.”
Tränaren Ulf: ”Flygbacken är den största backhoppningsbacken. Där kan man hoppa 200 meter. Nu hoppar vi i en backe där man kan hoppa högst tio meter.
Ivar: ”Jag fick idén att börja med backhoppning när jag såg det på tv. Det såg spännande ut.”
Alex: ”Ivar och jag går i samma skola, och när Ivar berättade att backhoppning är jättekul så ville jag också prova.”
Ivar: ”En del av mina kompisar tror att det här är en farlig sport, fast på riktigt är backhoppning ganska tryggt. Kanske den tryggaste sporten i världen.”
Ulf: ”Ja, backhoppning är en trygg sport.”
Johannes: ”Jag berättade för en kompis och nu vet alla att jag är backhoppare.”
Alex: ”Mina kompisar frågar hur jag vågar. När jag hoppade första gången var jag nervös, men det gick jättefint. I backhoppning är det lättare att hålla sig på fötter än att ramla.”
Johannes: ”Jag har ramlat bara en gång, på bromsplanen.”
Ivar: ”Jag har ramlat en gång. Det gjorde inte ont. Jag landade på mage och skidorna spretade åt varsitt håll.”
Alex: ”Det lättaste i backhoppning är att hoppa, och det svåraste är att ta av skidorna.”
Ulf: ”Föräldrarna är med på träningarna och hjälper barnen att ta på skidorna och bära dem, eftersom vi inte har skidlift vid hoppbackarna i Vörå. Det är oerhört viktigt med hjälp från föräldrarna. Vi är två tränare: jag och Leif Thors. Ibland är hans dotter Alva med och tränar barnen. Alva tävlade ifjol i VM-laget för nordisk kombination. Då satt vi alla och tittade på tävlingarna på tv.”
Ivar: ”Alva fick en stor pokal på föreningens avslutningsfest. Jag fick 25 euro.”
Ulf: ”Alla de här pojkarna fick ett stipendium.”
Johannes: ”Jag tycker om Ulf och Leif eftersom de säger att jag hoppar bra. Om Ulf kallar oss vid fel namn så har han lovat att vi får kasta snöboll på honom.”
Ulf: ”Det är så många hoppare att jag förväxlar namnen ibland. Ludvig och Vincent har fått kasta snöbollar på mig flera gånger. Vi har jätteroligt på träningarna. Alla kommer gärna och är på gott humör när de går hem.”
Alex: ”Tiden går jättesnabbt när vi tränar.”
Ulf: ”Vi har träningar en eller två gånger i veckan. I början av vintern var det så kallt att vi bara tränade på torsdagar. Vår köldgräns är runt minus 20 grader.”
Ivar: ”Vi har varma hoppdräkter på när vi hoppar.”
Ulf: ”På vintrarna ska man ha en varm skjorta och långkalsonger under dräkten.”
Johannes: ”Ibland blir man svettig när man tränar, men inte alltid.”
Ulf: ”På sommaren blir man säkert svettig när man hoppar.”
Ivar: ”Jo! På sommaren har vi shorts och t-skjorta under dräkten.”
Ulf: ”På sommaren hoppar vi i plastbacke. I Vörå är bara de största backarna plastbackar. På dem har vi bara tränat nedförsåkning. De är fortfarande för höga att hoppa i för barn. I Seinäjoki finns en mindre plastbacke där vi har hoppat. Det är bara cirka en timmes bilfärd från Vörå.”
Johannes: ”Det är inte lika roligt att åka på plast som på snö. Vintern är annars också min favoritårstid för att då kan man åka pulka, hoppa backhoppning och åka skidor. Det roligaste med skidåkning är att åka nedförsbacke.”
Alex: ”Det gör mera ont om man faller på plast än på snö. Därför är det roligare att åka på snö.”
Ivar: ”Jag tycker att det är lika roligt.”
Ulf: ”Vad var det bästa med vår resa till Seinäjoki ifjol? Kanske när vi åkte och åt på Burger King i Seinäjoki?”
Johannes: ”Ja!”
Ivar: ”Det bästa var paffkronorna som vi fick där.”
Fakta
Juniorbackhopparna
8-åriga Ivar Skott, Johannes Hautanen och Alex Nysten tränar backhoppning i Vörå IF. Deras tränare är Ulf Nyman och Leif Thors.
En grupp på åtta barn tränar 1–2 gånger i veckan. Barnen är flickor och pojkar från 5 till 12 år.
