Helsingforsbon Pauliina Seppälä upptäckte gemenskapens kraft av en slump. Seppälä arbetade tidigare som forskare och journalist. När det kom en stor mängd asylsökande till Finland grundade hon år 2009 gruppen Refugee Hospitality Club på Facebook för positiva möten mellan asylsökande och bofasta. Det blev början till en folkrörelse.
Även återvinningsjippot Städdagen (Siivouspäivä) föddes ur ett enda Facebook-inlägg. Sedan har det spridits till tiotals städer.
På Städdagen omvandlas gator, gårdar och parker till loppmarknader där vem som helst kan sälja sina prylar. Försäljningsställena är utmärkta på evenemangskartan.
Också aktionen ”Inga lekpengar” (Ei leikkirahaa), som kämpade för bättre löner för småbarnspedagoger, fick sin början i en Facebook-grupp som Seppälä grundade.
De sociala medierna är en motor och ett viktigt verktyg för den nya samhörigheten. Enligt Seppälä gäller det att våga chansa om man vill få människor att engagera sig.
”Man kastar fram en idé och ser om någon nappar på den eller inte. Man kan aldrig veta vad det är som folk tar till sig och som får snöbollen i rullning.”
Många upplever att vår tid är hektisk och individualistisk och saknar samhörighet. Seppälä insåg att folk behöver hjälp på traven att göra saker tillsammans: det ska till en ny sorts atmosfär som sporrar till det.
År 2012 gick Seppälä samman med två andra personer för att grunda ideella föreningen Yhteismaa, som planerar och genomför socialt meningsfulla projekt, evenemang och tjänster. Samma aktörer driver gräsrotsfinansieringstjänsten Mesenaatti.
Idag är Yhteismaa och Mesenaatti heltidsjobb för Seppälä.
Föreningen Yhteismaa drivs av tre personer och finansieras genom stipendier, företagssamarbete och gräsrotsfinansiering. Mesenaatti däremot är ett företag som drivs med försäljningsintäkter.
”Städdagen var med om att skapa en kultur för gemensamt handlande, tolerans och nyttjande av det offentliga utrymmet, tanken att det går att göra så här, att vi kan hitta på saker själva.”
Finländarna väljer sitt sällskap
Yhteismaa organiserar varje vår evenemanget Middag under himlen, som samlar folk till att äta middag på gårdar, torg, trottoarer och i parker tillsammans med vänner, grannar och vilt främmande människor. Idén har spridit sig från Finland till bland annat Sankt Petersburg, Buenos Aires och Washington. Seppälä har även varit med om att starta tjänsten Nappi Naapuri. Det är en virtuell Finlandskarta där folk kan mötas som i en by förr i världen. Genom tjänsten kan man söka och erbjuda hjälp med till exempel barnpassning eller hemsysslor.
Seppälä tycker att det finns ett klart intresse för att göra saker tillsammans, men i praktiken är finländarna lite försiktiga med att gå med i till exempel grannskapsprojekt.
”Folk är rädda för att om man gör någonting frivilligt får man genast bära bördan för det hela. Vi behöver mer en kultur av enkelt samarbete, där det inte behövs projektledare.”
En utmaning i grannskapsprojekt tycker Seppälä är att finländarna ofta är noga med sitt sällskap. Många är först försiktiga med att inlåta sig i något, men när de går in för något så är de starkt engagerade. Avsikten med Nappi Naapuri är att göra det normalt att be om hjälp, säger Seppälä. Det har bidragit till möten mellan äldre och barnfamiljer som bor i samma grannskap, vilket ger ömsesidig glädje och nytta.
Primus motorer behövs
Pauliina Seppälä önskar att allt fler saker i samhället hände på gräsrotsnivå och att folk tog initiativ själva.
”Att problemlösningen utgick ifrån människor och grupper och den offentliga sektorn sedan ryckte ut med en hjälpande hand.”
Yhteismaa vill inte göra allt färdigt, utan utveckla plattformar och en infrastruktur så att folk kan göra saker tillsammans. När människor möts och lär känna varandra börjar de skapa nya sätt att agera själva.
”Ofta är det bra att det finns en eller flera primus motorer i verksamheten. Men vi vill nödvändigtvis inte vara det, utan skapa verktyg för de som är det.”
Seppälä har märkt att man inte ska ta en alltför stor roll när det gäller att bolla med idéer och aktivera folk, eller att agera organisatör alltför tidigt.
”Då kan de andra uppleva att deras insats eller kompetens inte behövs. Det är bättre att man låter ett kreativt kaos råda i början där tiotals människor börjar bygga något nytt tillsammans. Sedan går några in för det helhjärtat.”
Text: Terhi Hautamäki
