I somras cyklade etnologistuderanden Juha Kumara med sin vän Matti Kemi från bastu till bastu under en månads tid. Under färden kom de bland annat till ett 200 år gammalt skogsvaktartorp.
”Vi klev upp på bastulaven från sidan och där svävade vi säkert en och en halv meter ovanför jordgolvet”, beskriver Kumara.
Den gamla bastun fanns på Finska bastusällskapets karta där folk angett sina över hundra år gamla rökbastur.
”Vi tog bara kontakt med ägarna och frågade om vi fick komma på besök.”
Du kan studera Juha Kumaras och Matti Kemis basturesa på instagram: @Saunakonkeli
Det är möjligt att bastudörrarna öppnades lättare på grund av att vännerna gjorde en undersökning och ett hörspel där de pratade med bastubadare. De fick uppleva mängder av insjöstränder i kvällssolen, sköna bastubad och människor som förenades av bastu. En allmän bastu som gjorde ett extra starkt intryck på Kumara var en gammal byabastu i sten invid en bäck i Tykö, men ålder är ingen förutsättning för en idyll. Det framgår klart när Kumara talar varmt om Kulturbastun som uppfördes i Havshagnäs i Helsingfors år 2013.
”Det är en tyst, värdig och jordnära plats.”
Kumaras kommentar avslöjar bastubadarens behov av att dra sig tillbaka och känna en inre frid. Trots det badar han gärna i allmänna bastur, som i det populära folkbadet Rauhaniemi i hans hemstad Tammerfors.
”Den allmänna bastun tillgodoser det sociala behovet i stan, och det behövs inte mer än en vänlig blick, leenden och några fraser.”
“Det finns folk omkring en, men man måste inte delta. Det är annat än att vara ensam hemma.”
Kumara har fina minnen även av husbolagets bastu i hans tidigare hem. Där var det allmän bastutur på tisdagar.
”Jag bodde bara några månader i lägenheten, men jag hann bekanta mig med grannarna i bastun.”
Text: Marianna Salin
