”Mitt intresse började för 44 år sedan. En kollega på Byggnadsstyrelsen, där jag jobbade, kom till mitt rum och frågade om hon fick låna telefonen för ett personligt samtal. Hon ville anmäla sig till en ikebanakurs. Jag svarade att så klart kan du ringa men anmäl mig också. Jag visste ingenting om ikebana, men jag och familjen hade precis flyttat från Jyväskylä till huvudstadsregionen och jag tänkte att det var ett bra tillfälle att rota sig i staden.
Jag blev uppslukad av ikebana med en gång. Jag kan inte rita eller måla, men ikebana gav mig ett sätt att uttrycka min kreativitet. Ikebana är en japansk konst att arrangera blommor. Den härstammar från en tradition att placera offerblommor bredvid Buddha-statyer. Ordet ikebana betyder blommornas väg eller levande blommor. Tanken är att man ger blommor ett nytt liv i ett arrangemang. Man får dem att andas.
Det finns både klassiska och moderna skolor inom ikebana. Själv håller jag på med sogetsu, som hör till de senare. Jag är också ordförande i den finska sogetsu-ikebanaföreningen.
I sogetsu ligger fokus mer på kreativitet.
Man kan göra sogetsu var som helst, när som helst och med vad som helst. Jag har studerat ikebana bland annat i Tokyo. Precis som man i målarkonst lär sig om färglära och olika tekniker måste man också i ikebana först sätta sig in i grunderna.
Det finns fem läroböcker med många slags övningar från stora arrangemang ända till miniatyrer där man exempelvis fokuserar på ett fjun på en vissnad maskros. Ett bra arrangemang har vissa element, så som tredimensionalitet, linjer, rörelse, motsatser och tomt utrymme.
Symbolik är en del av den japanska konsten.
Det går till exempel inte att sätta ihop fyra blommor i ikebana eftersom ”fyra blommor” på japanska sagt låter nästan som ordet död. I stället kan ett arrangemang ha 3 + 1 blommor.
I Japan är man helt tyst på kurserna. Man ska ha en handduk under saxen på bordet för att den inte ska skramla. Lärarna talar inte mycket, för eleverna ska själva inse vad de ska bättra på. Jag minns bara en gång när läraren stannade vid mitt arrangemang och började prata väldigt mycket. Jag blev lite rädd när jag inte fattade vad som hände, och tolken fick kämpa för att följa med ordflödet. Läraren tyckte att jag hade lyckats väl.
Utomlands hör man ofta att vi finländare har fattat kärnan i ikebana. Kanske beror det på att vi gärna håller oss till det enkla. Här är naturen karg om vintern, och därför måste vi uttrycka oss på andra sätt i våra arrangemang än med blommornas färgprakt.
Jag blev ikebanalärare år 1988, fast ursprungligen ville jag bli lärare i origami. Jag är intresserad av den japanska kulturen i stort. Dess estetik och tankevärld är så bred att man behöver förstå den i många avseenden.
När man blir ikebanalärare får man ett konstnärsnamn från Japan.
Mitt är Seiun som betyder ett blågrönt moln.
En lärare får också en namnstämpel för att godkänna övningar i elevernas läroböcker. Jag undervisar på olika medborgarinstitut i Helsingforstrakten och ger kortkurser överallt i Finland. Min yrkeskarriär gjorde jag inom personal- och ekonomiförvaltning. När man behärskar grunderna kan man göra arrangemang i fri stil. Då beror allt på ens egen kreativitet.
I mina uppsättningar ger jag ofta utlopp för mina känslor. Är jag på glättigt humör kan jag använda färgglada sugrör. Är jag förbannad sticker jag en arg pinne mitt i arrangemanget. Nedstämdheten kan uppenbara sig som en slokande blomma.
Det viktigaste i ikebana är själva processen. När ett arrangemang väl är färdigt är det egentligen inte längre intressant. Det plockas isär, och ett likadant görs aldrig mer.
Förgängligheten är en del av ikebana. Därför varar också ikebanautställningar ett par dagar.
När jag har en utställning på gång blir det trångt hemma. Man kan nästan inte gå där på grund av alla blommor och grenar som ligger runtomkring på golvet. Annars syns mitt intresse inte i vardagen. Fast när vi får besök – då måste jag göra minst ett arrangemang till badrummet. Det vore svårt om min man Arto inte godkände mitt intresse. Det händer att han stöter på en gren och frågar om jag har användning för den.
Vi har en sommarstuga i Ivalo och åker ofta till Norge för att leta efter material. När vi åker bil och jag spanar in till exempel en häxkvast i en fallen björk ropar jag ”Bromsa, stopp, backa!”
När vi är tio kvinnor som gör ikebana brukar jag säga ”ropa efter Arto om ni behöver hjälp med det tekniska genomförandet”.
Ikebana har fått mig att tänka och se på saker och ting på ett nytt sätt. En blomma kan läggas vågrätt på en vas, en plåtbit på marken kan vara intressant, och ett rött lönnlöv, som man inte ens hade märkt förr, sticker ut med sin skönhet. Jag har lärt mig att respektera naturen allt mer. Dessutom har jag fått ett nätverk av intressanta människor kring mig. Många ikebanister i Japan blir över 100 år gamla. De tycker att hemligheten bakom det långa livet är just ikebana. Jag drömmer om att få leva många år till och att ha en egen studio i lidret där jag skulle kunna hålla kurser.”
Elizabeths tips till blivande ikebanister
1. Gå på en kurs
”Det är A och O. Närvaron är viktig i synnerhet för att arrangemangen är tredimensionella. Ikebanakurser finns på medborgarinstitut på olika håll i Finland. Det lönar sig att vara snabb. Kurserna är få och blir ofta fullbokade fort.”
2. Stanna upp inför naturen
”När man lär sig att se och observera naturen omkring sig fattar man dess skönhet och skillnaderna mellan årstiderna på ett nytt sätt. Genom att uppmärksamma naturen stärks också ens kreativitet.”
3. Ge dig hän åt kreativiteten
”Många säger att de inte är ett dugg kreativa. Jag tror att vi alla har kreativitet i oss. Jag ser hur mina barnbarn bygger en ren av en golvborste, pinnar och stenar. Vi vuxna har fortfarande samma barn inom oss, men vi tänker så allvarligt på något sätt.”
