I Marudd i Helsingfors sitter fyra generationer vid ett långt bord och dricker kvällste. De har inte samlats för att fira någons bemärkelsedag, utan det är en helt vanlig tisdagskväll.
Den äldsta i gruppen är Marja-Liisa Isoniemelä som är mor till Sari Isoniemelä, mormor till Sofia Fristadius och mormorsmor till lilla Saima. Sami Hämäläinen är Saris make, Sofias pappa och Saimas morfar. Daniel Fristadius är make till Sofia och pappa till Saima. Marja-Liisa är 78 år, och Saima snart ett och ett halvt år. Dessutom ingår i gänget sex podengohundar, också de i fyra generationer.
”Vi sitter ganska ofta så här vid samma bord och dricker kvällste eller spelar brädspel tillsammans”, berättar Sofia.
Skulle vi alla kunna bo ihop?
Att flera generationer bor tillsammans hör inte till vanligheterna, i alla fall inte i Helsingforstrakten. Tanken att kunna bo ihop med sina nära och kära och ta hand om varandra liksom förr i världen har ändå väckt intresse hos många.
Sådana tankar gav Sami Hämäläinen och Sari Isoniemelä idén för nästan tio år sedan. Men den gav också upphov till många funderingar: Skulle man verkligen kunna bo så där? Vilka skulle bo ihop: svärföräldrarna, barnen och deras bättre hälfter? Vad skulle de tycka om gemenskapen? Och skulle de hitta ett passande hus i Helsingfors eller behövde de bygga eget? Först hittade de ingen passande tomt och inget hus heller, men sedan, år 2015, dök ett ståtligt hus, som arkitekt Kaj Michael ritat i början av 1970-talet, upp till försäljning i Marudd. Det var stort nog: över 300 kvadratmeter.
”Det var lite på skämt som vi gick och såg på huset, men när vi väl såg det så tänkte vi att det här kan bli vårt nya hem”, berättar Sari.
Huset hade två våningar och fyra sovrum, sex toaletter, ett enormt kök och ett garage. Simbassängen hade byggts om till ett sällskapsrum. Våren 2015 ringde Sari sin mamma Marja-Liisa för att sondera terrängen.
”Sari frågade mig att om hon och Sami köper ett hus i Marudd så skulle vi vilja flytta in där som hyresgäster. Jag svarade ja om vi får en lägenhet med två sovrum.”
Huset genomgick en grundlig renovering. Rumsdispositionen gjordes om så att det blev tre separata lägenheter.
”Vi hade en arkitekt som planerade förändringarna. De tekniska installationerna förnyades och oljepannan byttes ut mot fjärrvärme”, berättar Sami.
Påsken 2016 flyttade Marja-Liisa och morfar Pepe in i trerummaren i övre våningen.
Även den andra svärmodern och Sofias bror blev tillfrågade, men de konstaterade att fast familjen är viktig så bor de hellre för sig själva. För Sofia var beslutet lätt: såklart skulle hon flytta in.
Omsorg om föräldrarna
En viktig anledning till att skaffa ett generationshem var att Sari och Sofia i sitt arbete inom vården hade sett vad bristen på vårdpersonal innebär.
”Det blev klart för oss att vi vill ta hand om våra anhöriga hemma så länge som möjligt”, börjar Sofia.
”Jag tänkte också på att om Sofia får familjetillökning så kan vi hjälpa henne också”, fortsätter Sari.
Familjens stöd och hjälp behövdes snart efter inflyttningen när morfar Pepe blev sjuk. Han fick vara kvar hemma nästan ända till sin död. Det var för fem år sedan nu.
Som följande behövdes hjälp med barnpassning. Saima, det första barnbarnet på både moderns och faderns sida, var ingen lätt bebis.
”Det första året var svårt. Krafterna skulle ha tagit slut redan i början utan hjälp från morföräldrarna,” säger Daniel.
Alla fick hjälpas åt igen på hösten 2022.
”Vi hade tänkt ta hand om föräldrarna, men sedan var det jag som blev sjuk”, berättar Sami.
Dottern Sofia är nu sin fars personliga vårdare. Hon ger honom sprutorna så han slipper åka till hälsovårdscentralen.
”Jag hjälper till hemma och följer med Sami till läkaren”, berättar Sari.
Även Saima har en viktig uppgift. Hon piggar upp morfar med sitt fnitter i svåra stunder.
Delningsekonomi i fyra generationer
Samlevnaden har också medfört positiva överraskningar, till exempel att man kan dela olika saker. Varje hushåll behöver inte ha egen strykstation. Om mjölken tar slut kan man låna från grannen. Mormor Marja-Liisa delar också sin bil, som fått smeknamnet Jordgubben, med de andra.
”Även hundpassning ordnar sig här hemma om vi är borta en natt. Vi hjälps åt i det mesta och är flexibla i vardagen”, säger Sari.
Efter sju år har samlevnaden hittat sin form. Sofia tyckte i början att det var mer friktion, men nu flyter det på.
”Vi har lärt oss att läsa av varandra så bra att vi inte behöver gräla. Om man är sur kan man gå in på sitt rum och stänga dörren”, skrattar Marja-Liisa.”
Text: Sirkku Saariaho
Foto: Kirsi-Marja Savola
