Handelsinstitutet eller militärmusikskolan. De var alternativen för Jyrki Myllylä när han var 16.
”Det var ganska självklart att jag sökte till Åbo garnisons musikkår.”
Musik hade alltid varit en del av livet för familjen Myllylä, som bodde i Björneborg. Mamman var skådespelare, och även pappan van vid att uppträda.
Jyrkis benägenhet för musik var så uppenbar att föräldrarna skaffade flera instrument till hemmet, till exempel bongotrummor och ett harmonium. Han gick också på musikinstitutet.
”Jag valde gitarr som instrument för att min kompis också gjorde det. Sedan ringde rektorn hem till oss och sa att de hade en extra klarinett. Skulle det vara något för Jyrki?”
Klarinett är fortfarande Myllyläs huvudinstrument.
”Den behärskar jag bäst tekniskt. Med den uppnår jag sådana landskap som är omöjliga med andra instrument. Jag ser mig ändå inte som en klarinettist. Jag är musiker. Alla instrument är redskap med vilka jag kan uttrycka mig, skapa kontakt med andra människor och ge glädje åt mig själv och andra.”
Livets kompass
Musiken har fyllt varje vrå i Myllyläs liv ända från ungdomsåren. Den har också gett honom de bästa vännerna och hustrun.
Den har styrt hans liv, visat vägen framåt och inspirerat till omvägar som visat sig leda i rätt riktning. Vägen har gått genom garnisonens musikkår till musiklärarstudier vid konservatoriet i Tammerfors och vidare till drömjobbet som stämledare för klarinett i Kouvola stadsorkester.
”Det var fantastiskt men ändå inte min grej. Att undervisa i en skola däremot kändes rätt.” Det blev alltså musikpedagogikstudier vid Sibeliusakademin.
”När jag spelade i militärmusikkåren i Åbo gick jag på stepp och jazzdans. På Sibeliusakademin hade de kurser i rörelse till musik. Jag blev så sugen att jag tog dem alla. Det var väldigt fritt och kreativt. Vårt gäng var bara så bra.”
Men arbetet som musiklärare blev så småningom tungt, för tungt. En utbrändhet tvingade Myllylä att tänka om kring sitt förhållande till musiken.
”Jag behövde pusta ut i ett par år och fundera på vad jag ville göra. Kunde jag ha kvar musiken som yrke?”
Ny bana som vårdmusiker
Inför julen 2017 tittade Myllylä in på en volontärarbetsmässa på Gamla studenthuset i Helsingfors. Tema Besöket i en monter för seniorarbete blev en vändpunkt.
”När de hörde att jag var musiker slet de nästan skjortan av mig”, skrattar Myllylä. ”Jag insåg att det fanns ett enormt behov av musik i vården. Det var faktiskt början på min karriär som vårdmusiker.”
Myllylä gick en 1-årig utbildning till sjukhus- och vårdmusiker på Konstakademin vid Åbo yrkeshögskola. Praktikplatsen hittade han på vårdhemmet Päiväkumpu i Helsingfors som också är hans nuvarande arbetsplats.
”De hade ett behov av mina kunskaper och massor av arbete. Jag har varit där i fyra år nu.”
Musikens små under sker ofta i vårdhemmets vardag. Myllylä minns en rastlös boende som var svår att få kontakt med. När han spelade Hummani hei för henne lugnade hon ner sig.
Och en demenssjuk man som inte alltid visste var han var, men när han fick en gitarr i sina händer blev han som en annan människa. Även hans kroppshållning blev förändrad.
”Jag frågade om han mindes. Och visst mindes han, alla låtar och ackord fast jag inte ens hade ackordbeteckningar.”
Det är alltid en rörande stund när musiken tar över. Musik ger glädje och välbehag åt både de boende och musikern.
”Jag har från första början känt att mitt jobb gör skillnad. Jag får feedback från personalen, de boende och deras anhöriga. De uppskattar mig och mitt arbete. Det känns bra.”
Musicering för nöjes skull
Myllylä jobbar 20 timmar i veckan på vårdhemmet. Den kortare arbetstiden ger möjlighet till egna projekt.
”Jag hinner också göra gig utanför mitt egentliga jobb. Även motion är väldigt viktigt för mig, för både kroppen och sinnet.”
Myllyläs eget förhållande till musik har blivit klarare. Han lyssnar sällan till musik hemma, för proffsets öron behöver vila. Däremot komponerar och improviserar han gärna.
”Vi har ett arbetsrum hemma där min hustru och jag kan träna, komponera och spela in. Det är sällan jag spelar för bara nöjes skull. Vanligtvis har jag någon anledning att spela.”
En viktig del av spelandet är trion som framför låtar som Myllyläs hustru har komponerat. Trion har redan sitt andra album under arbete.
”Det räknar jag som att spela för nöjes skull, för att det är frivilligt och ger mycket glädje. Att improvisera är alltid givande. Där kan jag ge uttryck för mina känslor med musiken.”
Text: Sirkku Saariaho
Bilder: Kirsi-Marja Savola
