Bruno, Veera, Iita, Mimmi, Helli, Wiivi och Nuka. Tavastehusbon Miia Koskinen har sju prazsky krysarik-hundar.
”Jag är en sådan där galen hundkvinna, crazy dog lady”, skrattar hon.
Fem av hundarna bor hos Miia och två hos hennes mamma. När mammans egen hund dog upplevde hon att hon inte kunde leva utan en hund. Då fick Miias äldsta hund, Wiivi, flytta till mamman. Wiivis dotter Nuka åkte med: även en hund behöver en sällskapshund.
Miia har aldrig fattat ett medvetet beslut om hur många hundar hon ska ha. Hon har bara blivit medryckt av hundarna.
”Jag tänkte i början att fyra hundar är bra. Men när de alla var uppvuxna och så lättskötta tänkte jag att det går lika bra med en femte. Det var så fosterhunden Helli fick stanna hos mig.”
Men det är långt ifrån galenskap i Miias hundliv, tvärtom. Djuren ger ordning i vardagen, ansvarsfullhet, vänner, glädje och äkta känslor.
Inte en dag utan djur
Miias kärlek för djur har sina rötter i hennes barndomshem. Förutom hundar och katter hade de undulater, finkar, två hästar, en orm, ett akvarium, en tammus och en hamster. Dessutom födde morfar upp beaglar. Även mammans fyra systrar höll på med hunduppfödning.
”Jag har inte levt en enda dag utan djur. Mitt eget första djur var katten Pete. Han sov tillsammans med undulaterna och bar hem fågelungar som hade fallit ner på marken för att vi skulle ta hand om dem. Han var min själsfrände.”
Sin första hund skaffade Miia när hon var 16 år. Det var för 22 år sedan. De små prazsky krysarik-hundarna kom plötsligt in i Miias liv för tio år sedan, när en liten hund bokstavligen hoppade upp i hennes famn från transportburen. Wiivi flyttade hem till henne i februari 2013, och Bruno från Sverige följde efter ett par månader senare.
Intresset blev en livsstil
Djuren definierar allt i Miias liv. Intresset har blivit en livsstil. Hundarna är Miias familj. När arbetsdagen på hemsjukhuset är över bär det direkt hem där hundarna väntar på att få komma ut på sin runda.
”Det är mitt val och mitt sätt att leva. Hundarna och deras välbefinnande kommer först.”
Visst vore livet enklare eller åtminstone annorlunda utan djur: mindre ansvar, mer egen tid. Men det skulle inte vara Miias liv.
”Jag tror att jag skulle vara ganska ensam utan hundar. Men jag kanske skulle ha en man då.”
En make som Miia skulle kunna tänka sig borde tycka om djur, och han borde inte räkna hundar eller förbjuda dem att sova bredvid en. Hittills har Miias partner varit förtjusta i de små hundarna.
”Jag tror att om något av mina ex tänker på mig så tänker han säkert på mina hundar. Jag har svårt att föreställa mig att jag skulle fatta tycke för en man som inte ser mina djur som viktiga.”
Kommunikation utan ord
Som en mor känner sina barn känner också Miia sina hundar och förstår dem. Det gemensamma språket är svårt att definiera, men någonting finns där.
”Mamma brukar skratta när jag säger att Iina var här och berättade någonting för mig: javisst, säkert gjorde hon, såklart.” Varje hund har sin speciella plats i Miias hjärta. ”Wiivi och Nuka bor hos mamma, men jag är den viktigaste människan för dem.”
Mimmi är Miias ögonsten. De har alltid trevligt tillsammans. Bruno i sin tur är en gentleman som älskar valpar och vill vårda dem. Veera och Helli är farmor och sondotter. Veera har oändligt tålamod med Hellis påhitt. Det går inte att säga vem som är mest kär.
”Iita vet att komma till mig precis när jag behöver det mest. Det går helt naturligt. Hon trycker sig intill mitt hjärta. Vi har en kontakt som inte går att förklara.”
Människan i hundskola
Hundarna har lärt Miia mildhet, mod och förtroende. De har gjort henne till en lite bättre människa, tycker hon. Hundarna påminner henne om att man ska våga leva, älska och vara ärlig med sina känslor.
”Om jag inte hade hundar skulle jag sakna många viktiga människor i mitt liv. Jag har, av olika orsaker, haft svårt att lita på människor. Det är lättare att våga hysa tillit och bygga upp förtroendeförhållanden genom hundar. Jag tänker att om en människa älskar djur kan hon inte vara så ond i grunden.”
Det finns fortfarande plats i Miias hjärta för fler hundar och andra djur. Hemma har hon även två akvarier och en kanin. Parhuset där hon bor har en rymlig gård, men visst skulle det vara trevligt med mer utrymme för lite större djur.
I framtiden ser Miia sig på en gårdsplan framför en röd stuga. Där skulle hundarna ha sällskap av åtminstone höns och ett par får.
”Jag skulle också vilja ha en katt, men Bruno är allergisk mot dem – psykiskt.”
