Alma: ”Det sägs ofta att kaninerna är någonting mellan katt och hund. De kan lära sig saker som hundar, men de är självständiga som katter.
“Jag skulle hoppas att fler kaninägare insåg att kaninerna inte bara behöver sitta i buren utan man kan också göra saker med dem. Och att kaninhoppningen skulle vara en större sport i Finland. Nu är vi kanske ett hundratal”, fortsätter Alma.
Frida: ”I Sverige har de kommit längre med kaninhoppningen. Jag har hämtat min kanin Wilhelm därifrån. Han är en korsning av hopparkaniner. Hans föräldrar och deras föräldrar höll på med hoppning. Wilhelm tävlar i de lägre klasserna, men hans dotter Tara tävlar jag med i den högsta klassen.”
Alma: ”Min kanin Tuwa är Taras syster. Hon är femfaldig Finlandsmästare i kaninhoppning. Därmed har hon nått den högsta möjliga nivån i Finland, men jag tänker fortsätta tävla med henne så länge vi båda tycker det är roligt.
“Kaninhoppning sker på kaninernas villkor. Ibland tar de det lugnt och ibland är det full fart under fötterna.”
Frida: ”Det märks på kaninen när den njuter av någonting. Då hoppar den i luften av bara glädje. Om kaninen inte vill hoppa över ett hinder så vägrar den att röra sig. Innan jag visste vad kaninhoppning är byggde jag för min kanin samma slags hinder som man har i agility för hundar, till exempel plankor och tunnlar. Sedan läste jag om kaninhoppning i en bok. Där har man hinder av olika höjd och längd som kaninen ska hoppa över.”
Alma: ”Jag började med kaninhoppning hemma genom att bygga hinder för min första kanin av sandleksaker. När jag googlade lärde jag mig att kaninhoppning är en riktig hobby. Jag började gå i kaninklubben hos 4H i Malax när jag var elva.”
Frida: ”Jag började också i 4H-kaninklubben i Närpes år 2017. Klubbledaren föreslog att jag skulle delta i en klubbledarutbildning i Tammerfors. Det var då jag träffade Alma.”
Alma: ”När jag träffade Frida på tåget sa klubbledaren att ni två är bästa vänner. Ni vet det bara inte än. Efter utbildningen började vi ses på kaninevenemang och träna kaninhoppning tillsammans. Så småningom blev vi bästa vänner.”
Frida: ”Jag gick gymnasiet i Vasa för att kunna tillbringa mer tid med Alma. Nu studerar vi på olika orter, Alma i Jakobstad och jag i Vasa, så vi träffas mer sällan. Men vi är i kontakt varje dag. Ledarutbildningen gav mig inte bara en bästa vän utan också en grupp andra människor med samma intresse som jag går på tävlingar med och håller kontakt med i kaninväg.”
Alma: ”Det är trevligt att få råd och stöd från gruppen till exempel när ens kanin är sjuk. Vi är fem som har varit med från början och ett par som har kommit med senare. Den äldsta av oss är 35 år och den yngsta är min lillasyster som är 12.”
“Många slutar med kaninhoppning när de kommer till högstadiet eftersom det kanske inte är så coolt. Jag har också skämts ibland över att berätta om det eftersom så få vet nåt om det. Men ingen har skrattat, utan alla har varit nyfikna.”
Frida: ”Idag som 20-åring känns det som att det bästa med den här hobbyn inte är själva kaninhoppningen utan allt omkring, till exempel människorna. Det vore svårt att sluta med kaninhoppning eftersom det är en så stor del av ens liv.
“På sommaren är det tävlingar varannan helg och på vintern en gång i månaden. Jag har en Instagramsida om kaniner och följer andra nordiska kaninintresserade.”
Alma: ”Det är kul när någon på Instagram frågar om kaninhoppning el ler berättar att hen är intresserad av att börja med kaninhoppning. Det motiverar till att fortsätta. Jag har två klubbar i Jakobstad. I den ena blir vi bekanta med kaniner och hur de ska skötas, och i den andra lär vi dem att gå i sele och koppel och tränar hoppning. Deltagarna är mellan 7 och 12 år.”
Frida: ”De som går i klubben är för det mesta flickor, men ibland har vi också pojkar med. Det är jätteroligt! Kaninhoppning passar alla.”
Alma: ”Jag skulle hoppas att också äldre människor hittade till den här hobbyn. Det viktigaste är att tillbringa mycket tid med sin kanin när den är liten. Då lär den sig att lita på sin ägare.”
Text: Elina Vironen
Foto: Kasper Dalkarl
