Hanna: När jag i februari hörde i medierna att det hade brutit ut krig i Ukraina så började jag gråta. Jag såg på kartan hur nära Ukraina ligger. Det berövade mig nattsömnen. Jag tänkte speciellt på de ukrainska barnen. Jag har själv två små barnbarn. Det väckte känslor.
Piritta: Jag jobbar i en skola och läste om kriget på nätet när jag satt i lärarrummet. Stämningen var klentrogen: ett krig i Europa? Det förfasade vi oss över. Nu har vi ukrainska elever även i vår skola.
Sanna-Mari: I min vänkrets har jag ukrainare som bor sedan länge i Finland. När de visade mig bilder på förstörda hem blev jag chockad.
Först tänkte jag att kriget måste vara förbi snart för att västmakterna inte kan låta det fortgå. Men vi är i en situation där kriget har blivit vardag i våra tankar här i Finland. Trots det behöver ukrainarna vår hjälp fortfarande.
Sanna-Mari: Volontärarbete är för mig ett levnadssätt och kall. Jag har gjort det så länge jag kan minnas. När kriget bröt ut började jag agera genast. Jag åkte till Helsingfors för att träffa folk från styrelsen i föreningen Ukrainarna i Finland.
Vi gick samman med Mikko Laine, som också är från Ackas, och många andra och byggde upp bland annat ett logistikcentra för donationer och den riksomfattande webbplatsen autaukrainaa.fi. Här i Ackas grundade vi pryltorget som är ett ställe där de ukrainska flyktingarna gratis kan hämta donerade saker. Där har också Miia Kaihlavirta-Häikiö från Ackas spelat en viktig roll som volontär.
Piritta: I början var jag med och drev pryltorget. Det var en gammal lokal som stod tom och som ägaren lånade ut till oss. Första gången som jag gick dit med donerade saker var det ett fruktansvärt kaos där. Jag satte genast i gång att sortera sakerna. Det var början.
Nu är jag med i gruppen som hjälper till att möblera bostäder som kommunen har ordnat för ukrainarna. Jag har varit och städat och inrett flera lägenheter tillsammans med mina tonårsdöttrar.
Hanna: Min väg till volontärarbete gick genom en Facebook-grupp. Jag hade inte gjort volontärarbete förr, men nu hade jag en känsla att jag måste göra något. Jag har hjälpt till genom att åka runt i min kombibil och samla in donationer och dela ut dem på pryltorget. Att kunna hjälpa ger glädje.
Ukrainarna är väldigt tacksamma för hjälpen. Om vi inte har ett gemensamt språk använder vi gester eller Google-översättaren. Ibland får vi ett gott skratt över de fel som översättningsprogrammet gör.
Jag hoppas att vi har kunnat ge dem lite tröst i denna förfärliga situation.
Hanna: När kriget i Ukraina började hade min svärfar precis avlidit, så vi skickade hans välbehållna och oanvända kläder till krigszonen. Farmor ville absolut också skicka en massa yllestrumpor som hon hade stickat. Det var en hederssak för henne som själv hade blivit evakuerad under kriget.
Piritta: Ukrainarnas öden är gripande. Jag har själv fyra barn och har tänkt mycket på vart vi skulle kunna åka om vi hamnade i samma situation. Vem skulle kunna ta emot en familj med sex personer?
Det känns som om att det som verkligen har någon betydelse är att kunna hjälpa andra.
Sanna-Mari: Vi måste komma ihåg att när kriget någon gång är förbi har ukrainarna fortfarande ett återbyggnadsarbete och en återhämtning från traumat framför sig. De är tvungna att orka och acceptera situationen även om ingen av dem kan förstå vad som har hänt. Det är ändå bra att minnas att det också finns mycket godhet i världen. Att hjälpa börjar med små steg.
Forskning visar att man blir lycklig av att hjälpa andra. Det är många som volontärarbetar omedvetet genom att till exempel hjälpa sina anhöriga.
Hanna: Vi volontärer har från första början haft en gå på-anda. Vi har jobbat hårt och drar åt samma håll. Vi har också alltid lyckats få med hyfsat med folk. Det är klart att var och en ska komma ihåg att bara engagera sig efter sina egna förutsättningar.
Man ska må bra själv för att kunna hjälpa andra.
Text: Rosanna Marila
Bilder: Liisa Valonen
