”Jag vet inte riktigt hur det är att leva utan djur. Jag har hört att så fort jag kunde gå så sprang jag till grannens kor. När jag var sex började jag hålla på med hästar.
För drygt femton år sedan skaffade jag och min familj ett gammalt hus med en gård som rent av skrek efter djur. Då läste jag i tidningen om de första alpackorna i Finland och blev intresserad.
Alpackor är bytesdjur liksom kor och hästar. Jag visste att vi skulle tala samma språk. Jag har alltid tänkt att det är min uppgift att lära mig djurets språk.
Det är annorlunda att kommunicera med ett bytesdjur än med en hund till exempel. Människan och hunden är rovdjur.
Vill man få ett bytesdjur att göra något så gör det ingen nytta att befalla. Alpackan är väldigt duktig på att läsa människans kroppsspråk, och det spelar en stor roll i skolningen.
Att kommunicera är lite som att dansa. Om man förstår det kan man få djuret att följa en upp i ett träd om man vill.
Mitt första möte med en alpacka var oförglömligt. Alpackor har en mystisk kraft och djup frid över sig som är svår att förklara. Den måste upplevas.
De är tystlåtna djur. De ger bara ett svagt råmande ifrån sig som om de skulle svara bejakande. De första alpackorna kom till oss år 2005. Då fanns det bara ett hundratal av dem i Finland. Idag är de ett par tusen.
Det bor fjorton alpackor i mitt lösdriftsstall. Alla har ett officiellt namn och ett smeknamn.
Till exempel Harri är Harrison Ford. Jag tänker alltid på alpackors personlighet när jag namnger dem.
Till exempel fick Mörkö Anttila sitt namn för att han bara var fem minuter gammal när han steg upp på en kulle och stod där ensam. Mona Lisa i sin tur har hela sitt liv varit elegant och har alltid ett svagt leende på läpparna.
Det finns olika gäng i flocken, så som gamla damerna och huliganerna.
Till exempel är Greta Garbo fullkomligt vacker men samtidigt en riktig busunge. Hon tar borsten i munnen och tvättar sina fötter i vattenkoppen. När Greta gör sina rackartyg tittar gamla damerna på mig som för att säga att vi har ingenting med det där att göra.
Jag har övervakningskameror för att se var djuren befinner sig när jag arbetar i min studio. Flocken är på specifika platser i beteshagen vid vissa tider.
Bara om en hund råkar springa vid en åker i närheten varnar de varandra med ett gällt fnitter och ger sig upp på kullar i beteshagen – Anderna som vi säger – för att avvakta händelsernas gång.
Om jag jobbar med bildbehandling hemma dricker jag eftermiddagskaffet i beteshagen. Ibland ringer jag upp en åldring som bor i närheten och frågar om jag och en alpacka kan komma på kaffe.
Alpackan står då vid köksbordet medan vi fikar. Alpackorna har tillräckligt med aktiviteter när de håller reda på vem som är vem i flocken, men ibland tar jag dem på en promenad i nationalparken eller i centrum här i Ypäjä.
De är en uppenbarelse som ger glädje. Det har hänt att folk har sagt att de inte kan tro sina ögon, att det är som om de hade sett ett sagoväsen!
Jag ger djurassisterad terapi, dvs. jag gör besök med alpackor hos äldre, personer med funktionsnedsättningar, människor som återhämtar sig från psykisk ohälsa eller barn med särskilda behov. Jag arbetar med Börje som är 14 och Leksa som är två.
Alpackorna har en livslängd på cirka 20 år, så Börje ska pensionera sig så småningom.
Börje är flockens kändis. Han har utnämnts till första hedersinvånaren i kommunen Ypäjä för sitt oegennyttiga arbete för de mindre bemedlade.
När Börje fyllde tio fick han ett lyckönskningskort med posten. Som adress stod det: Börje Ryyppö, Ypäjä. Börje har också varit gäst i radion och på morgon-tv på Yle. Han fick ett engagerat mottagande i tv-studion.
Inte ens den föregående gästen, rapartisten Cheek, lär ha väckt lika mycket förtjusning.
Börje har en proffsig inställning till sitt arbete: han gör inget väsen av sig, utan äger rummet med sin karisma. När jag ska ut på ett jobb med Börje och Leksa står de redan vid porten och väntar när jag kommer för att hämta dem.
Vanligtvis lägger sig alpackorna i bilen som kameler, men de här pojkarna står hela vägen och tittar ut genom fönstren.
Möten mellan alpackor och människor är rörande att se.
En äldre person som Börje besökte hade nästan helt förlorat sin talförmåga, men när Börje var där började han prata.
Ungdomar som har blivit mobbade och aldrig haft vänner har sagt att det känns bra att bli uppmärksammade. Att uppleva att man finns till för någon. Att bli accepterad är ett grundläggande behov för människan.
Ett djur bryr sig inte om hur du ser ut, vilken titel du har eller hur mycket pengar du har på kontot. Det accepterar dig så som du är.
Och djuren mobbar inte. Där finns en otrolig styrka. Jag kan identifiera mig med ungdomar som har det svårt, för jag hade det själv jobbigt i tonåren. Min pappa var alkoholist och våldsam.
Jag brukade prata med hästar om mina saker och ibland kunde jag bara rida runt i fyra timmar i tystnad.
Utan djur hade jag inte klarat mig.
Alla de viktigaste sakerna i livet har jag lärt mig av djur. Jag känner mig väldigt privilegierad som kan leva med alpackor varje dag.”
Text: Ella Pesonen
Bilder: Kirsi-Marja Savola
